Uppdatering 110608: Nu har de formella recensionerna av boken börjat dyka upp. Lars Linder i DN dras med i tidsdjupet och landskapsperspektivet och Magnus Alkarp i UNT tackar himlamakterna för kombinationen författarbegåvning, kunskapslust och patos hos Maja.
I onsdags mötte vi upp på Upplandsmuseet: arkeologer från museet, SAU, UV Mitt, länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Anledningen var att fira Maja Hagermans nya bok Försvunnen värld som hon skrivit om Upplands förhistoria. Till grund för sin bok hade Maja de omfattande arkeologiska utgrävningar som under 2000-talets första år utfördes i samband med utbyggnaden av E4 norr om Uppsala. Maja kom in i projektet relativt sent, vilket gjorde att den mer allmänt läsbara berättelsen om vad som hittades och vad vi lärde oss inte har kunnat bli klar förrän nu. Det är ett otroligt arbete hon genomfört och det är få, kanske inga andra, författare i Sverige som är mogen den uppgiften.
Maja har den unika kombinationen av en sann berättartalang med en respekt för vad arkeologin faktiskt kan säga. I hennes texter används fynd och platser inte bara som kulisser för något hon redan bestämt sig för att säga. Hon låter de göra motstånd: ”Fakta skaver som sandkorn i musslan.”
Det är en bitterljuv tillställning på sätt och vis. Under flera år har många av arkeologerna som grävde på E4:an arbetat nära med Maja, åkt ut och besökt platserna, haft långa telefonsamtal, läst och kommenterat manus osv. Flera av dem kommer du möta i boken, de får vara med i berättelsen precis som platserna och fynden. Men berättelsens verkliga huvudperson är landskapet – landet som höjde sig ur havet och förvandlades igen, och igen, och igen under årtusendena. Från att ha varit en extrem ytterskärgård där säljägare och fiskare gjorde landhugg, till bronsåldersböndernas uppbrutna kustlandskap, till järnåldershövdinagrnas rika fullåkersbygd. Det är en berättelse som skildrar det globala i det lilla och det lokala i det monumentala: En svärdsknapp i brons från Sommaränge skog kan belysa ett vittomspännande nätverk. En enkel kruka från Kyrsta kan ge oss tillträde till en måltid för 4000 år sedan.
Norstedts ska ha all heder för att de har gett boken det stöd den behöver och förtjänar för att komma till sin rätt. Att publicera arkeologi är kostsamt inte minst för att det kräver mer än text – det kräver bilder och kartor. Det har Försvunnen värld i rik mängd och det är med både nostalgi och viss lättnad att det är över som vi som var med bläddrar förbi fotografier på leriga schakt, frusen morän, rader av stolphål och den enorma kalhuggna yta som slingrade sig likt en orm genom norra Uppland.
Allt behöver ett avslut, och Försvunnen värld är ett fullvärdigt avslut för det mest monumentala uppdragsarkeologiska projekt Sverige skådat.
De flesta arkeologer i Uppsalatrakten har gjort nedslag någonstans längs sträckan. Själv var jag inne och petade i Postboda och min sambo grävde ned sig i Kyrsta. Vilka minnen har ni? Vare sig ni varit där och grävt eller bara besökt?
För mer specialintresserade finns förutom de omfattande rapporterna från respektive lokal även sex rejäla volymer med specialstudier och synteser:
Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Red N Stenbäck. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 1.) Uppsala 2007.
Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Red M Notelid. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 2.) Uppsala 2007.
Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Red H Göthberg. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 3.) Uppsala 2007.
Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Red. E Hjärthner-Holdar, H Ranheden & A Seiler. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 4) Uppsala 2007
Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Red E Hjärtnner-Holdar, T Eriksson & A Östling. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 5.) Uppsala 2008
Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Red N Björck & E Hjärthner-Holdar. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 6.) Uppsala 2008.